Idag är den största fördelen med ett UV Haze-filter att det skyddar framdelen av en kamerans lins. Det finns också en viss dimmighetskorrigering, men filmbehovet för blåreducering är inte ett fall med digitalkameror. Den större anledningen är att efterbehandlingsprogram idag har förmågan att filtrera så mycket dis som fotografen önskar, vilket är något inget UV-filter kan göra. Behovet av skydd är verkligt. Även om det innebär att dina linsers främre element inte blir smutsiga eller stänker, spelar dessa filter en roll. Jag hade det här filtret på när jag tog ett misstag och plaskade ner i en liten flod som blötlade kameran. Jag mådde mycket bättre över min klumpighet i att veta att jag inte skulle behöva möta det känsliga jobbet med linsrengöring när jag kom hem. Ett filter i ljusbanan måste dock vara av hög kvalitet, annars försämrar det bilden. Jag har långt ifrån ett labb där jag kan testa glas här. Det bästa testet jag tänkte ut var enkelt. Jag skulle ta en identisk bild med och utan filtret på och sedan jämföra för att se om jag fick några problem. Ja, det är grovt men det är vad jag har. Se den medföljande bilden. För att skapa detta placerade jag kameran på ett stativ, ställde in exponeringen manuellt som en bästa gissning och tog sedan två bilder – en med och en utan detta filter. Jag tog RAW-bilderna, klippte godtyckligt ut en bit från den ena och klistrade in den på den andra. Båda är märkta. Jag jämförde sedan de två och koncentrerade mig på området där de förenades. Jag har ritat en svart linje vid den ungefärliga platsen för sammanfogningen. Jag gjorde ingen efterbehandling av något slag. Dessa är RAW (DNG) bilder direkt från kameran endast konverterade till JPEG för att läggas upp här. Jag gjorde min bästa pixel titt på båda bilderna utan att hitta någon som helst distorsion från detta filter. Med andra ord, den gör precis vad jag vill och har nu fått en plats på min lins.